Tänk att det snart gått fem år. Fem år utav mitt liv har gått förbi på bara några sekunder. Men det har varit mina livs bästa fem år. I januari 2012 fick jag reda på att jag skulle bli mamma. Tankarna på att fortsätta bara vara jag fanns inte. Jag kände mig redo att ta ett barn till världen. 15 år gammal valde jag att stå emot alla fördomar och allt hat. jag valde att på egen hand uppfostra ett litet liv. Tiden innan det där plusset på stickan var mest svart. Mestadels mörk och jobbigt. Livet var inte roligt. Jag kände mig försvunnen långt nere i min egna kropp och jag kunde bara inte finna mig själv. Jag försökte komma på vem jag egentligen var. och varför jag inte kände någon mening med livet. Varför allt bara var sådär in i helsikes mörkt. En tuff tid med skolbyte och miljöombyte hade precis skett. Ny elev på en skola. Dessutom kort där efter gravid. 15 år. Jag gick i 9an. Herregud tänkte dom flesta. Jag mådde så uselt när jag väntade Luna. Mitt psyke verkade inte ens existera. jag var tom. Liksom bara ett skal. Precis innan jag plussade så hade tanken slagit mig att om ingenting blir bra snart så finns det ingen annan utväg. Men tack vare det där plusset och den där lilla bebisen som växte inom mig. Ja, tack vare det där så står jag här idag. Luna fick mig att ta mig i kragen, hon fick mig att inse att det finns så ljusa saker bakom dom allra mörkaste molnen. Jag är så tacksam för att jag får spendera varje dag ihop med dig. Jag kommer kämpa för dig tills den dagen jag dör. Jag kommer alltid finnas där för dig och stötta dig. Precis som min mamma gjorde med mig. För det är familj. Det är så man gör. Man står upp för sin familj, man älskar dom villkorslöst, man finns alltid där. Tack Luna för du gjorde mitt liv såhär jävla fantastiskt! Du är och kommer alltid förbli mammas älskade prinsessa ❤
Min familj är det finaste jag har.
